Kontakta oss via vår blogg eller e-post ostgotakatterna@live.se

måndag 5 oktober 2015

Blogginlägg om Nalla

Lördagen den 12 september fick Nalla, en av katterna från Linköpings-kolonin somna in.

Det känns helt overkligt när jag skriver det. Nalla, jag och Semlan skulle ju få många fler år tillsammans. Men hon blev bara sex år, och fem av dem tillbringade hon med mig.

Nalla hade under sommaren blivit mycket smalare. Jag var dock hemmablind och tillskrev det hela till stress då vi hade flyttat till Stockholm i början av sommaren, men antagligen hade sjukdomen slagit till redan då. En vecka innan hon fick somna in började hon matvägra. Det blev till att ta sig till en veterinär (Bromma djurkllinik) direkt på måndagen då jag bara fått i henne lite äggula och köttfärs på söndagen. Veterinären misstänkte njurproblem, men hon hade så dåligt blodtryck att de inte kunde ta blodprov. Så hon fick vätska insprutad under huden och en vitaminspruta och jag fick med mig en tub med näringspasta som jag skulle tvångsmata henne med för att få upp henne i bättre skick så att de kunde få ut tillräckligt med blod från henne för att de skulle kunna analysera proverna. Jag tyckte inte hon blev bättre av åtgärderna, så veterinären och jag bestämde att de skulle ha henne hos sig över torsdagen så de kunde ge henne mer vatten och tvångsmata henne. 

Hon blev bättre och de kunde ta prover som visade på helt okej värden på så gott som allt utom röda blodkroppar, men det sa veterinären kunde bero på svält för hon hade ju inte ätit bra de senaste dagarna. Jag fick med mig Nalla hem och veterinären och jag bestämde att hon skulle få vara hos dem över dagen på fredagen också för att få mer stödjande åtgärder. När vi kom hem på fredagseftermiddagen var hon lite piggare än hon varit under veckan och jag hade hopp om att det skulle vända. Men på fredagkvällen/-natten började hon andas tungt. Jag trodde det berodde på att hon hade ont i bakbenet där veterinären tidigare under veckan gjort ett snitt som de fått sy ihop med tre stygn. Även på lördagen andades hon tungt och pupillerna var stora och det var tydligt att hon plågades, men fortfarande trodde jag att det var smärtan i benet det handlade om. Eftersom jag inte fått nåt smärtlindrande till henne och det krävs veterinärbesök för att få sådant utskrivet åkte vi in till Albano djursjukhus.

På Albano började jag förstå att saker var allvarligare än jag hade trott när vi direkt fick byta mottagningsrum så att vi fick vara i ett där hon kunde få syrgas. Och bland det första som jag kommer ihåg att veterinären sa var ”Det där är en väldigt sjuk katt”. Då insåg jag att det inte var säkert att vi skulle få åka ifrån djursjukhuset tillsammans. Nalla fick en filt att ligga på och en kanyl i benet så hon kunde få dropp och de tog blodprov och sen tog de henne till röntgen. Jag var inte med när de röntgade henne, men personalen sa att hon uppförde sig fint och bara hade tittat undrande på dem när de gjorde massa (enligt henne) konstiga saker. Röntgenbilderna visade det jag fruktade mest av allt: hennes buk var vätskefylld och efter att veterinären tagit prov på bukvätskan och den var halmgul sattes diagnosen FIP. För er som inte vet det är FIP en riktig skitsjukdom som alltid är obotlig och alltid har dödlig utgång. Så det var inget svårt val att låta henne somna in, det var bara väldigt, väldigt jobbigt.

Vi fick bara fem år tillsammans, men det var fem fina år och jag har aldrig ångrat att jag släppte in två skyggisar i mitt liv, inte ens nu när mitt hjärta värker av saknad. Vi gjorde en sån lång resa tillsammans: från att jag inte ens fick röra henne när hon först kom till mig till att hon blev ett riktigt gosmonster. Hon försökte alltid verka tuff, men hon kunde hålla uppe den masken särskilt länge de sista åren utan ville gärna bli klappad och även av andra personer. På djursjukhuset fick hon beröm av personalen för att hon var så snäll, men tyvärr hjälper inte snällhet mot otäcka virus.

I mitt hjärta finns nu ett Nalla-format hål, men det är egentligen inget riktigt hål för där finns inte bara tomhet och saknad utan det är även fullt av kärlek och minnen av en liten katt som lärde mig så mycket och gav mig så mycket glädje.

//Johanna, matte/slav till Semlan och änglakatten Nalla"